GÄSTBLOGG - HÄSTRELATERAD!
Hej jag Heter Kajsa jag är 13 år! Jag som person är en ganska blyg men positiv tjej. Jag brinner såklart för hästar. Hästar är det jag lever för. Men nu tänkte jag berätta lite om Rambo min före detta foderhäst. Vi hade en lång resa men det har verkligen varit värt det!
Jag är en tjej som precis har fått en egen D-ponny jag har fått tjata ganska mycket och länge för det. För Ca 1,5 år sen när jag var 12 år eller ja skulle fylla 12, fick jag en B-ponny, Rambo<3.
Han var gammal 22 år när jag fick honom, 23 detta året, tjock, hade dålig kondis och ingen hade knappt ridit honom på flera, flera år.
Han var inte mycket hoppad eller ens riden han var mest körd, men det var länge sen!
Jag fick först och främst börja rida honom tillsammans med min syster vi hade hela sköna sommaren tillsammans med honom. Senare på året i september fick min syster en annan ponny och vi blev fodervärdar på dem.
Glömde nog nämna att ponnysarna bodde hos våra grannar men efter sommarbetet var det som sagt vi som betalade, red, mockade osv. Vi hade alltså dem på foder.
Jag och Rambo kämpade och kämpade i början gick det inte alls bra han var väldigt lat och ville inte alls det jag ville, jag flög av honom så många gånger under tiden jag hade honom. Han var lat det blev tvärnit i skogen och på hinder osv. Vi började hoppa i början stannade han på 40-hinder. Jag hade honom hela den långa vintern jag vet inte hur många kvällar i det kalla ridhuset vi kämpade o kämpade, men samtidigt kom vi närmre och närmre varandra, vi var ett team. Rambo var ingen lätt ponny man måste verkligen veta hur man skulle rida honom annars kan han stanna och eller krångla. Vi kämpade verkligen tillsammans. Vi tränade inte så mycket NH eller så men jag lärde honom "puss" och så följde han efter mig och litade på mig. Han och jag hörde verkligen ihop. Vi började träna för tränare vilket också ledde till framgång, ställde upp i små klubbtävlingar med bra resultat inte högt men det spelade ingen roll det bästa var känslan att ha tagit upp ponnyn så långt. Rambo älskade verkligen att hoppa och när vi väl kommit över tröskeln flöt allt på så himla bra och i slutet hoppade vi 85 cm tillsammans. Ett gottlandsruss på 23 år som aldrig hade hoppat innan. Jag var så stolt över både honom och mig hur mycket jag hade kämpat med ponnyn. Jag älskar honom så himla mycket och är stolt över det jag gjorde. Folk tvivlade på mig och min syster, gav oss elaka blickar, ljög om oss till han som ägde ridhuset vilket verkligen gjorde mig sårad och ledsen men jag gav aldrig upp och tack vare det blev han så fin och utan honom hade jag aldrig varit där jag är idag ALDRIG lärde mig så mycket på honom och trodde verkligen han kunde bli något och jag var ledsen att jag var 23 år och att hans papper var borta annars, annars hade vi lätt kunnat tävla LÄTT<3
Tänk att alla Hopplösa vinterkvällar i ridhuset, allt gav resultat jag klagade på honom väldigt mycket det gjorde jag men nu är jag glad att jag fick honom istället för en egen häst som jag började tjata om.
Många tvivlade på oss som jag sa, men vi bevisade för ALLA att även ett gammalt gotlandsruss har något att ge han kan hoppa. Rambo har aldrig mått så bra som i vintras/våras.
Men Rambo var en häst som vägrade så man var verkligen tvungen att rida honom även på lägre höjder. Rambo betyder så mycket för mig det var verkligen förtroende och kärlek mellan oss.Både han och jag har utvecklats OTROLIGT under detta året och jag är så glad att jag fick chansen att kämpa med en ponny för utan Rambo hade jag ALDRIG varit där jag ÄR idag.Nu är snart min B-ponnytid slut och jag kan inte sluta tänka på var Rambo och jag hade varit om jag hade fått chansen att få honom när jag var yngre..
Jag Älskar Rambo och jag gav ALDRIG upp trots alla motgångar.
Jag slutade rida Rambo i maj ungefär han skulle gå med en hingst som inte skulle vara ensam vi visste inte riktigt vad som skulle hända. Skulle han åka hem skulle han stanna? Jag hoppades så mycket på att han skulle stanna så att jag skulle kunna rida honom till hösten igen.
Men då hände det som inte fick hända det var en tisdag i augusti nu 2011, farfar körde mig hem, allt var frid och fröjd men när jag såg min systers tårar fattade jag att det var något som inte stämde…
Min första tanke var Cesar det har hänt något med cesar? (vår hund) men nej..
- Rambo ska avlivas han har fått tarmvred…
Jag kunde inte hjälpa det, tårarna bara kom inget kunde hejda dem. Jag sprang ner cyklade ner till stallet där han stod. Jag rusade in i stallet. I boxen längst in stod Rambo men inte den Rambo jag kände igen.
- Får jag säga hej då?, sa jag tyst, bara en sista gång.
Det fick jag, jag gick in till Rambo han var helt matt. Han hade inte den där glimten i ögat den Rambo som stod där var en Rambo utan liv utan hopp en Rambo som led. Jag grät och grät. Min älskade Rambo detta var inte sant.. Jag gick inte till grannen jag ville inte se det. Jag satt och grät jag kunde inte gå till skolan dagen efter. Min aptit var borta.
Jag gråter nästan varje dag över detta det känns helt overkligt att min fina Rambo är borta. Jag har ALDRIG älskat en ponny så mycket som jag älskade Rambo vi hade en speciell relation tillsammans han var min finaste ängel min finaste som jag var stolt över och jag kommer aldrig att glömma våra stunder tillsammans. Rambo var min bästa vän och dem som har varit med om något liknande vet hur det känns. Vad som helst hade varit bättre än detta VAD SOM HELST om han hade åkt hade han i alla fall levt han hade funnits jag hade kunnat få se honom igen.. men nu får jag inte det aldrig mer.
Det här med Rambo är en av dem saker jag verkligen är stolt över att jag ALDRIG gav upp utan fortsatte kämpa. Fast det var kallt och ibland hopplöst i vintras fortsatte jag kämpa, Det blev mycket blod, svett och tårar. Jag blir så stolt när jag tänker tillbaka på alla gånger jag flög av men jag fortsatte ändå. Vi har klättrat uppåt hela tiden. Samtidigt gör det mig ledsen. Det är över Rambo lever inte längre min bästa vän är borta för alltid och jag kommer inte få se honom mer.
Älskar dig Rambo och glömmer dig gör jag aldrig <3
På min blogg har man fått följa mig och Rambo även om jag inte har haft så mycket läsare, nu får man följa mig och min ponny Niara vi tävlar LD-LC hoppning ska snart kanske debutera LB förhoppningsvis.
http://kajssat.blogg.se/
Kolla även min bilddagbok.
@kajsssssa
Annars kan ni kolla min YT för fler filmer.
http://www.youtube.com/user/Kajsaa98?feature=mhee
Bilder ligger det mycket på bloggen om ni kollar bak och sådär.<3
Finns en film om just honom på facebook tror inte alla kan se den men många av er kan nog.<3
http://www.facebook.com/photo.php?v=205142972880499&set=t.100001543936724&type=3&theater
Jag är en tjej som precis har fått en egen D-ponny jag har fått tjata ganska mycket och länge för det. För Ca 1,5 år sen när jag var 12 år eller ja skulle fylla 12, fick jag en B-ponny, Rambo<3.
Han var gammal 22 år när jag fick honom, 23 detta året, tjock, hade dålig kondis och ingen hade knappt ridit honom på flera, flera år.
Han var inte mycket hoppad eller ens riden han var mest körd, men det var länge sen!
Jag fick först och främst börja rida honom tillsammans med min syster vi hade hela sköna sommaren tillsammans med honom. Senare på året i september fick min syster en annan ponny och vi blev fodervärdar på dem.
Glömde nog nämna att ponnysarna bodde hos våra grannar men efter sommarbetet var det som sagt vi som betalade, red, mockade osv. Vi hade alltså dem på foder.
Jag och Rambo kämpade och kämpade i början gick det inte alls bra han var väldigt lat och ville inte alls det jag ville, jag flög av honom så många gånger under tiden jag hade honom. Han var lat det blev tvärnit i skogen och på hinder osv. Vi började hoppa i början stannade han på 40-hinder. Jag hade honom hela den långa vintern jag vet inte hur många kvällar i det kalla ridhuset vi kämpade o kämpade, men samtidigt kom vi närmre och närmre varandra, vi var ett team. Rambo var ingen lätt ponny man måste verkligen veta hur man skulle rida honom annars kan han stanna och eller krångla. Vi kämpade verkligen tillsammans. Vi tränade inte så mycket NH eller så men jag lärde honom "puss" och så följde han efter mig och litade på mig. Han och jag hörde verkligen ihop. Vi började träna för tränare vilket också ledde till framgång, ställde upp i små klubbtävlingar med bra resultat inte högt men det spelade ingen roll det bästa var känslan att ha tagit upp ponnyn så långt. Rambo älskade verkligen att hoppa och när vi väl kommit över tröskeln flöt allt på så himla bra och i slutet hoppade vi 85 cm tillsammans. Ett gottlandsruss på 23 år som aldrig hade hoppat innan. Jag var så stolt över både honom och mig hur mycket jag hade kämpat med ponnyn. Jag älskar honom så himla mycket och är stolt över det jag gjorde. Folk tvivlade på mig och min syster, gav oss elaka blickar, ljög om oss till han som ägde ridhuset vilket verkligen gjorde mig sårad och ledsen men jag gav aldrig upp och tack vare det blev han så fin och utan honom hade jag aldrig varit där jag är idag ALDRIG lärde mig så mycket på honom och trodde verkligen han kunde bli något och jag var ledsen att jag var 23 år och att hans papper var borta annars, annars hade vi lätt kunnat tävla LÄTT<3
Tänk att alla Hopplösa vinterkvällar i ridhuset, allt gav resultat jag klagade på honom väldigt mycket det gjorde jag men nu är jag glad att jag fick honom istället för en egen häst som jag började tjata om.
Många tvivlade på oss som jag sa, men vi bevisade för ALLA att även ett gammalt gotlandsruss har något att ge han kan hoppa. Rambo har aldrig mått så bra som i vintras/våras.
Men Rambo var en häst som vägrade så man var verkligen tvungen att rida honom även på lägre höjder. Rambo betyder så mycket för mig det var verkligen förtroende och kärlek mellan oss.Både han och jag har utvecklats OTROLIGT under detta året och jag är så glad att jag fick chansen att kämpa med en ponny för utan Rambo hade jag ALDRIG varit där jag ÄR idag.Nu är snart min B-ponnytid slut och jag kan inte sluta tänka på var Rambo och jag hade varit om jag hade fått chansen att få honom när jag var yngre..
Jag Älskar Rambo och jag gav ALDRIG upp trots alla motgångar.
Jag slutade rida Rambo i maj ungefär han skulle gå med en hingst som inte skulle vara ensam vi visste inte riktigt vad som skulle hända. Skulle han åka hem skulle han stanna? Jag hoppades så mycket på att han skulle stanna så att jag skulle kunna rida honom till hösten igen.
Men då hände det som inte fick hända det var en tisdag i augusti nu 2011, farfar körde mig hem, allt var frid och fröjd men när jag såg min systers tårar fattade jag att det var något som inte stämde…
Min första tanke var Cesar det har hänt något med cesar? (vår hund) men nej..
- Rambo ska avlivas han har fått tarmvred…
Jag kunde inte hjälpa det, tårarna bara kom inget kunde hejda dem. Jag sprang ner cyklade ner till stallet där han stod. Jag rusade in i stallet. I boxen längst in stod Rambo men inte den Rambo jag kände igen.
- Får jag säga hej då?, sa jag tyst, bara en sista gång.
Det fick jag, jag gick in till Rambo han var helt matt. Han hade inte den där glimten i ögat den Rambo som stod där var en Rambo utan liv utan hopp en Rambo som led. Jag grät och grät. Min älskade Rambo detta var inte sant.. Jag gick inte till grannen jag ville inte se det. Jag satt och grät jag kunde inte gå till skolan dagen efter. Min aptit var borta.
Jag gråter nästan varje dag över detta det känns helt overkligt att min fina Rambo är borta. Jag har ALDRIG älskat en ponny så mycket som jag älskade Rambo vi hade en speciell relation tillsammans han var min finaste ängel min finaste som jag var stolt över och jag kommer aldrig att glömma våra stunder tillsammans. Rambo var min bästa vän och dem som har varit med om något liknande vet hur det känns. Vad som helst hade varit bättre än detta VAD SOM HELST om han hade åkt hade han i alla fall levt han hade funnits jag hade kunnat få se honom igen.. men nu får jag inte det aldrig mer.
Det här med Rambo är en av dem saker jag verkligen är stolt över att jag ALDRIG gav upp utan fortsatte kämpa. Fast det var kallt och ibland hopplöst i vintras fortsatte jag kämpa, Det blev mycket blod, svett och tårar. Jag blir så stolt när jag tänker tillbaka på alla gånger jag flög av men jag fortsatte ändå. Vi har klättrat uppåt hela tiden. Samtidigt gör det mig ledsen. Det är över Rambo lever inte längre min bästa vän är borta för alltid och jag kommer inte få se honom mer.
Älskar dig Rambo och glömmer dig gör jag aldrig <3
På min blogg har man fått följa mig och Rambo även om jag inte har haft så mycket läsare, nu får man följa mig och min ponny Niara vi tävlar LD-LC hoppning ska snart kanske debutera LB förhoppningsvis.
http://kajssat.blogg.se/
Kolla även min bilddagbok.
@kajsssssa
Annars kan ni kolla min YT för fler filmer.
http://www.youtube.com/user/Kajsaa98?feature=mhee
Bilder ligger det mycket på bloggen om ni kollar bak och sådär.<3
Finns en film om just honom på facebook tror inte alla kan se den men många av er kan nog.<3
http://www.facebook.com/photo.php?v=205142972880499&set=t.100001543936724&type=3&theater
Kommentarer
Trackback
